Anna fyller snart år och vi har som tradition att granen ska vara klädd på hennes födelsedag. För ett år sedan hade Frans varit hemma från skolan en dryg månad. Han var, som nu, väldigt nere men när vi var hos vår lokala granförsäljare och valde gran och kollade deras loppis, var han så glad och sprallig och vi hade en riktigt rolig stund.
I mitt inre såg jag framför mig att vi skulle göra om det roliga även i år och berättade för Frans som svarade sa bestämt NEJ. Han följde inte med. Jag och Anna åkte, vi hade roligt, sjöng julsånger och hittade en fin gran. Men hela tiden låg det en tyngd av sorg i mitt hjärta för att vi inte var alla tre. Både för att jag ville ha honom där men också för att han missar något mysigt och roligt med två av de som älskar honom mest.
Det är så dubbelt. Å ena sidan är jag ledsen för att han missar och saknas. Å andra sidan, för vems skull vill jag ha med honom? Jag tror att han hade tyckt det var kul om han hade varit där men vad vet jag. Idag kanske han bara hade tyckt att det var jobbigt. Men det är svårt för det blir sorgligt att tänka på allt han missar. Att tänka på hur liten hans värld just nu är. Han sitter större delen av sina dagar i ett och samma rum. Han kommer ut till oss emellanåt och lite då och då får vi med honom ut. Men han träffar ingen fysiskt mer än oss i familjen, resursen och mormor.
Det gör ont att se barn som cyklar till skolan, pratar och skrattar. Det gör ont när jag ser bilder på sociala medier på vänners jämnåriga barn som är på kalas, gör aktiviteter med familjen, sitter och har fredagsmys tillsammans. Återigen ont för det han missar, som är vardag för de flesta andra barn men något ouppnåeligt för honom, just nu.
Det är förmodligen det där ”just nu” som jag som förälder behöver jobba med och acceptera. Just nu är det så här, det betyder inte att det alltid ska vara så. Just nu orkar han inte, klarar han inte att göra saker. Acceptera det. En del saker han missar är sådant som jag gjorde och var med om när jag växte upp. Dessa saker finns i MITT huvud, inte i hans. Det är JAG som är ledsen för att han missar dem, inte han. Bara för att det inte blir som jag trodde eller önskade för honom, är inte lika med att han får ett sämre liv.
Det finns tid. Han har hela livet på sig. Han kommer att hitta sin grej och sitt sätt. Och han är inte ensam, jag kommer att finnas där för honom och jag slutar inte försöka, jag kommer aldrig att ge upp.
Två yrvädersungar och en tigermamma 