Möte på socialen, en mamma och en pappa till ett barn som inte varit i skolan på över ett och ett halvt år. Vi var där senast några veckor efter att vårt barn inte längre kunde ta sig till skolan. Tänk så mycket som har hänt sedan dess, så mycket mer vi kan och så mycket mer vi har varit med om. Jag vet att socialtjänsten finns för att hjälpa oss men jag går ändå dit med känslan av att jag ska träffa någon som har makt att ta mitt barn ifrån mig enligt lag. Jag är inte rädd att det ska hända egentligen men det känns obehagligt att bli synad, att bli godkänd som förälder. Förmodligen känns det också som ett nederlag. Som att jag inte är bra nog och att min familj står lite utanför. Det gör vi ju på sätt och vis, står utanför. Frans står utanför skolan, utanför ett sammanhang, vi står utanför normen. Jag biter ihop tänderna, sträcker på mig och tänker NEJ! Utanförskapet vi har är inte självvalt. Vi har inte gjort något fel som hamnat här. Det är skolsystemet och samhället som inte är gjorda för andra än normen. Barn slås ut från skolan och har inte längre någon plats. Det är därför vi står här, i väntrummet på socialen för att prata om hur vi kan göra. Jag ska inte komma med mössan i hand och känna någon slags vördnad över att samhället lägger en slant på mitt barn. Det finns så mycket som inte fungerar, barnet har bara reagerat helt normalt på en för honom onormal situation.
Vi vill ansöka om plats och behandlingsprogram på Magelungen som är en resursskola med ett beprövat behandlingsprogram för hemmakämpande barn och deras föräldrar, det vill inte socialen, det kostar för mycket. Vi bokade in ett möte för att diskutera deras familjebehandlingsalternativ, som jag inte är negativ till i sig men jag vet inte om det är vad vi behöver. Det vi istället blev erbjudna var en ny typ av kartläggning. Kartläggningen tar cirka åtta veckor och består i intervjuer och samtal med oss föräldrar och med barnet, om det går. I mötena med barnet ska de använda en av sina vårdhundar. Det här säger jag ja till direkt! Det är synd att det tar så här lång tid innan en ordentlig kartläggning görs men bättre sent än aldrig. En gedigen kartläggning kan vi använda i samarbetet med kommande skolor, inte bara behandlingsinsatser via socialen. En liten smula nervöst känns det men det här är en bra grej, något som kan leda till ett steg i rätt riktning.
Två yrvädersungar och en tigermamma 