Jag ville så gärna skriva när jag började för snart ett år sedan. Efter det tog all ork slut och jag blev sjukskriven. Jag tänkte att det skulle vara en utmärkt sysselsättning och terapi att skriva under tiden men jag kom mig inte för. Nu jobbar jag 75 %, hittar inte precis någon balans men känner att jag börjar få skrivarlust igen.
Så, jag gör ett försök.
Sedan sist har Frans fått adhd-medicin och antidepressiv. Han mår på det hela taget bättre och är på lite bättre, lite jämnare humör. Han hade under hela våren en resurs i sin skola som han skulle träffa tre gånger i veckan. Han tyckte det kändes meningslöst och även om tanken var god, tyckte jag tyst det samma. Hur trevlig och engagerad resursen än var, hade han inte den kunskap och verktyg, eller stöd från skolan, som hade behövts. Skolan ville väl och gjorde vad de kunde men i vårt fall var det inte rätt.
I mitt senaste inlägg skrev jag om kartläggning som skulle göras på Socialen. Den blev inte vad de sa att den skulle bli. Det var två formulär vi alla fick fylla i, Frans, hans pappa och jag. Det handlade om hur saker funkade i skolan och hemma. Det var nästan två år sedan Frans var i skolan, därför var det väldigt svårt för honom att fylla i. Han kom inte ihåg. Jag sa detta och tänkte att det kommer att visa sig i intervjuerna som skulle följa, där de även skulle använda vårdhundar och träffa oss flera gånger. Dock var det bara formuläret som låg till grund för kartläggningen som alltså inte kunde komma med något användbart. Görs en kartläggning på ett inaktuellt underlag, vad får man då? Jag tyckte inte det var värt min tid att komma dit och gå igenom vad de hade kommit fram till. Jag bad dem skicka hem materialet. Jag har inte läst det.
Socialen ville då sätta in en familjebehandlare under sommaren innan skolans start och hela jag bara kände STOPP! Frans hade då, otroligt och underbart nog, fått en skolplats på Magelungens skola. Han stod inför ny skola och nya lärare och då ville jag att jag skulle få ett riktigt sommarlov. Dessutom kände jag att jag verkligen inte hade ork. Jag vet också att Frans inte hade tyckt om att få in ännu en vuxen att förhålla sig till. Socialen förstod mitt beslut, Frans pappa gjorde det inte riktigt men vi sa nej till familjebehandling. Får vi behovet längre fram får jag ta ställning till det då.
Vår sommar såg ut som många andras somrar. Många NPF-familjers somrar. Frans satt mest på sitt rum och ville inte göra något. Han hade ett önskemål om att åka till ett ställe vi har åkt till de senaste åren och sovit på ett vandrarhem. Jag bokade rum men när dagen kom var förväntningarna för stora och han kunde inte. Om han fick spela hela natten och fick en Monster, gick han med på att sova hos mormor och kanske följa med och äta pizza på kvällen på vandrarhemmet. Det gjorde han OCH han tog ett kvällsdopp med mig, hans enda bad i sommar. Det var nog min lyckligaste stund på hela sommaren. Han var bara glad och glittrig och skrattig. Tänk att det ska bo så mycket sorg i den lilla bubblan av lycka.
Två yrvädersungar och en tigermamma 