Den eviga frågan, hur ska man orka?
Frans går i en fin och bra skola för ungdomar med NPF. Det är fortfarande väldigt svårt för honom, den här veckan har han inte varit på sina två skoldagar. Två dagar, en och en halv timme. Detta är andra året och vi har tagit en del omtag sedan i våras för att få med honom på tåget. Han är inte på tåget än men han står i alla fall på perrongen. Första veckorna bestod skoldagarna av hundpromenader med kuratorn. Nu har han börjat komma in till sin arbetsplats. Men det är svårt, så svårt. I oktober ska han utredas för Autism.
Anna går sista året på gymnasiet och är hemma mer än hon är i skolan. Hon har mycket ångest och tycker det här året känns som ett oöverstigligt berg. Vi har varit i Stockholm för utredning hos Maria Bühler på Kogita Psykologi, https://www.kogita.se/. En second opinion-utredning efter en utredning i våras på Cereb som varken Anna eller jag kände igen henne i. Nästa vecka får vi svar. Och kan titta på möjligheten att prova medicin. Det kostade på att vara i Stockholm i tre dagar. Jobbigt för både mig och Anna, det var skönt att komma hem. Men utredningen kändes väldigt bra och det är vad som räknas.
Själv är jag så slut. Trött i huvudet, trött i kroppen. Jag har saker som ger mig lugn och glädje, till exempel virkning, lägga pussel, lyssna på ljudböcker, läsa och bada i havet. Jag antar att det gör gott, även i längden, men jag känner inte det. Jag känner mig lika trött och rörig i huvudet oavsett. Jag hittar inte något sätt att få mer balans i mitt liv. Det är så svårt att koppla bort tankarna på barnen. Hjärnan går på högvarv för att försöka hitta andra sätt, oroa mig, kommunikation med skola och bup, läsa på, jobba, tänka ut middagar, förbereda och ta hand om både mina och barnens känslor. Anna bor numera bara hos mig, Frans är här två veckor åt gången. Jag har än så länge varit med under själva skoldagen, det är meningen att vi ska lämna nu och då hinner jag till kontoret en dryg timme innan jag ska hämta och köra hem. Eftersom Frans inte tar hand om sig själv ordentligt behöver jag vara hemma hos honom en del av dagen även när han inte är i skolan, så att han kommer upp, borstar tänderna, byter kläder och äter. Jag kan som tur är jobba hemma en hel del och det hjälper men jag känner mig konstant splittrad. Jag känner mig jagad, ängslig och rörig i hjärnan.
Två yrvädersungar och en tigermamma 